Första dagarna på stationen - ett innehållsrikt äventyr

Jag har hunnit med några dagar på fjället nu. Jag och Matilda kom med tåg till Gällivare i måndags där Johan hämtade upp oss. Vi gjorde lite ärenden och hälsade på hos Liza med familj innan vi åkte in mot Saltoluokta. På vägen hann vi med att se både en väldigt fin räv och en älg. Teresa hämtade oss med skoter och kälkar i Kebnat och där kurade jag och Matilda ihop oss tillsammans med den gigantiska packning som vi hade med oss. Att åka upp till stationen genom den glesa knotiga skogen var som att åka in i en saga. Det är otroligt vackert här uppe, så vackert som det bara kan bli tror jag. För det har inte vart så bra väder, rent siktmässigt än. Första kvällen åkte jag, Rebecca och Johan ut på en skidtur till Djupviken. 7-8km i svarta natten, jag som hade glömt min pannlampa i mitten upp och ner för okända backar. Som tur var var det mest platt. Det var ändå kanske den bäska skidturen jag åkt på i år. När vi stannade och skulle vända i Djupviken och allt blev helt tyst och stilla och det enda som syntes var röken från våra andedräkter i ljuset från pannlamporna då viste jag precis varför jag bor här.

Vi har åkt skidor varje dag och vart ute en hel del. Uppfriskande. Vi har hunnit med att se Lodjursspår, igår. En jättesnäll naturbevakare talade om för oss vart vi kunde hitta dem. Just nu vill jag gärna bli naturbevakare, det verkar vara ett bra jobb!

Igår var kanske den längsta dagen jag har haft i livet. Det var dagen vi skulle sätta igång vattnet här på stationen. Innan dess har vi hämtat vatten i dunkar i en kallkälla. Dagen började lugnt och skönt med yoga klockan åtta och sedan grötfrukost uppe hos Johan i lägenheten. Dagen förflöt lugnt vidare tills vi åkte utefter sjön och hittade spåren vid halv tre. det hade vart lite svårt att få igång vattnet innan, det kom aldrig upp till husen. och när vi ungeför en timme senare kom tillbaka var Johan säker på att det var något fel. Vi började leta efter en läcka någonstanns och trampade upp snön längst ledningarna något hundratal meter för att känna som vattnet kommit upp någonstanns. det hade nämligen spolat flera tusen liter, så vi tänkte att någonstanns måste det ju vara. Vi hittade dock ingenting och tillslut kom Johan på en annan idé, och vi gick ner till sjön och öppnade en brun, där hittade vi att det kom ut vatten och fick höra av en expert att då måste det vara några små brunnar uppe i pulkabacken som är öppna. Dit begav vi oss alltså rustade med spadar och tålamod. Vi hann gräva några timmar och väldigt många kvadratmeter innan Johan kom på vad det egentligen var för fel. Vilket var en öppen kran i brunnen brevid den första, vilket gjorde att det rann över i den andra. Det var dock ett tjockt lager is i den, så vi fick isborra och hamra en hel del innan Johan stoppade ner handen i isvattnet och stängde kranen. Jag tyckte lite synd om honom, det såg så kallt ut!

Vi gick in och åt en sen grötmiddag och kände oss nöjda med att ha löst problemet. Vattnet fungerade i Laponia, den byggnad där vi bor och vi var glada. Efter den otroligt goda gröten gick vi vidare till huvudbyggnade och sedan till ett par till hus för att sätta på vattnet och se så att alla kranar fungerade och att det inte läckte någonstanns. När vi har vart iväg någon timme sådär kommer Teresa springandes och talar om att det är översvämning i källaren i Laponia. Det var helt sant och det var en dm vatten på golvet i många rum och hela tiden kom det upp mer och mer vatten ur avloppen. Vi hade en ispropp i avloppet, som som tur var Johan hittade efter att han hade hjälpt oss att börja tömma källaren på vatten. Till detta hör också att vi alla, utom Johan, bor i källaren. Jag hade dock tur och hade inget vatten i mitt rum. Men vi tömde vatten till halv två på natten, så slutade det komma upp mer. Och idag lostnade proppen och nu fungerar allt bra, vi har till och med börjat få lite varmvatten, så imorgon kanske man kan få duscha för första gången! Rinnande vatten är faktiskt nått alldeles extra, det märker man när man saknar det.