Nu har det var tur igen! Det är ännu en ”det bästa med att bo här upp-”, att det är så enkelt att ta sig ut på tur när man är ledig bara ett par dagar. Man kan bara fara, det är inget stort projekt. Det är väldigt skönt att komma iväg från stationen, bara att sova bort en natt, som vi gjorde nu, är roligt. Det blir lite äventyr, lite expedition och lite semester. Och finns det nått roligare än att tura?
Den här gången steg vi upp sju, åkte härifrån vid åtta över till Kebnats. Storis körde oss med skoter och vi satt bak i släden på renfällarna och hade det mysigt. En utmärkt början på en tur. Vi, Rebecca, Ola, Sandra och jag, tog bilarna upp till Vietas, vid Stora Sjöfallet. Där hittade vi en liten väg som vi körde in på, men i kom inte så värst långt. Där satte vi på oss skidorna och började den först dagsetappen mot Teusajaure. Vi åkte genom Teusadalen upp till stugan, som är den andra norrut härifrån. Det var en ganska lång första dag på lite drygt tre mil, däremot mest bara platt åkning efter sjöar så det var inte alls så farligt. Vi var nog mer nervösa innan över hur det skulle gå. Det var en oerhört vacker dal, med många mäktiga toppar. Vi hade ganska låga moln den dagen, så vi såg inte allt, men man fick ändå känslan för hur det skulle sett ut. Det var mysigt att åka där nere och bara ana toppar på 1700 meter runt om kring.
Den första sjön vi åker över följer vi spåren efter två tyskar som vi mött på morgonen. Jag och Rebecca åker först och snackar lite. Plötsligt upptäcker vi öppet vatten ungefär tjugo meter bort, det var en adrenalinkick som heter duga. Vi hade som tur var bara samma sträcka kvar till tryggare marker så vi åker på och samtidigt kommer Rebecca på en historia som Storis berättat som två personer som dött när de gick igenom isen på just det här stället på den här sjön. Ingen av oss blev lugnare om jag säger så. Strax efter hittar vi ett skoterspår efter kanten som följer istället. Det var en varm dag och det klibbade en del under skidorna, men inte så farligt.
När vi sitter ungefär halvvägs och håller på att packa ihop lunchen ser Ola fem skotrar som kommer körnades. Usch, tänker vi, i nationalparken och allt, innan vi kommer på att det faktiskt är en skoterled vi åker efter, men ändå! Man får tydligen köra skoter på gränsen mellan Stora Sjöfallets nationalpark och naturreservatet Sjaunja. Det var dock inte slut där, för efter de här fem skotrarna kommer elva till! De åker någon kilometer bort och stannar alla i en klunga och så kommer en helikopter flygande och är säkra på att det har hänt en olycka och att det är fjällräddningen som är ute på skallgånge eller liknande. Det ska snare visa sig att vi inte hade fel på alla punkter. Det åker emellertid vidare och vi ser dem inte mer. Vi åker på och har det allmänt bra. Vi ser en älg på ena sluttningen vid sidan om oss, det såg ut som hemskt jobbigt, även med så långa ben, att gå upp i den djupa snön när det var så brant. Vi åker en sträcka över land, så då får vi lite uppför och lite nerför. Det var så vackert, hela tiden så otroligt vackert. På sommaren måste det vara fantastiskt, då ska vi dit och paddla kajak, fiska, sova i tält och gå på topptur. Teusadalen sägs vara en av Sveriges allra vackraste och jag kan inte annat än att hålla med.
När vi tillslut kommer fram till stugan vad är det första vi ser om inte alla sexton skotrar parkerade på rad? Det visar sig faktiskt vara fjällräddningen som är ute på konferens tillsammans med fjällsäkerhetskommittén eller nått liknande. Vi känner bara att vi inte vill bo med sexton gubbar som redan är ganska runda om fötterna och ska basta vedbastu. Som tur var fick vi ett eget rum att sova i som vi snabbt börjar elda upp värmen i. Efter vår lyxmiddag med röding och potatismos som vi burit med oss mår vi väldigt gott och det är hemskt varmt inomhus. Till och med jag tycker det är väldigt varmt! Det är så att jag som i alla fall sover i överslafen, sover i bara sidenlakan utan täcke. Ola väntar tills jag somnat, sedan öppnar han dörren! Den morgonpigga Ola stiger upp en timme innan oss andra och äter sina medburna apelsiner. Jag retade honom för att han tänkte bära sex stycken, så han tog bara fyra…
Andra dagen var också fantastisk. Då åkte vi rakt över ett pass mellan två höga fjäll, det var uppför, uppför och uppför och sedan bara nerför. Aldrig jobbigt uppför, utan sådär lagom skönt, så man blir varm, men inte andfådd. Det var vackert, bara vita vidder så långt man såg, mäktigt är nog rätt ord. Vi hade sol den dagen också, lite blåst när vi var som högst och det var lite kallt med lunchen, men annars bara sådär bra som man bara har det på turer med Rebecca som alltid har sådan tur med vädret! Det hade snöat hela dagen innan så det var ganska mycket löst puder och det var hur roligt som helst att glida, synd om den som för tillfället var först bara… Jag säger bara att det var tur att vi hade liggunderlag längst back på ryggsäckarna! I sista backen ner mot Vakotavare, den så omtalade, var det faktiskt riktigt brant och riktigt mycket snö, som var så blöt och tung att man inte kunde svänga och inte ploga, behöver jag säga att det var massor av björk också? Det tog sin lilla tid, men det var roligt! Det blev mycket åka på rumpan och sitta på skidorna och så många vurpor att ingen kunde hålla räkningen. Väl framme i Vakotavare fick vi komma in och byta kläder och fick varm glögg av stugvärden. Den godaste glögg jag druckit. Det var en fin tur, jag ser redan fram emot nästa! Glömde jag säga att vi allihop igår kväll kände hur det hettade i ansiktet ungefär som efter en hel dag på klipporna en sommar dag i juli?
