Akka - Kurjaure - Vaisaluokta

Ah, tura. Finns det något bättre? Jag tror inte det, speciellt inte med Rebecca i underbart väder och med en utsikt som tar andan ur en. Vi åkte på en fyradagars tur, eller i alla fall två hela och två halva. Vi åkte direkt efter jobbet, kanske klockan fyra, från Salto upp till Ritsem i onsdags. Vi hade sådan tur att vi både fick åka över till Kebnats med Magnus och sedan låna Sandras bil. Efter att ha vart inne i Ritsem och kollat lite, det var inte så vidare fint faktiskt, så begav vi oss mot Akkastugan klockan sex. Tanten i Ritsem hade sagt att det var 18 kilometer över isen så vi var lite nervösa över att vi skulle komma fram mitt i natten. Innan hade vi hört att det skulle ta ungefär två/tre timmar. Vi åkte på med gott mod medan det mörkade mer och mer. Plötsligt får vi se en orange stimma vid horisonten, det är fullmånen som går upp och hänger som en apelsin på himlen resten av natten.

På väg till Akkastugan

Det tog oss tre timmar över (det var inte 18 utan snarare 12 kilometer) och väl framme i Akka överaskar vi en stugvärld som gått och lagt sig tidigt tillsammans med sitt ”dambesök” och inte väntade sig besök vid nio på kvällen. Björn visade oss dock snabbt tillrätta och vi drog igång en eld i kaminen och åt en sen middag innan vi gick och la oss med de sedvanliga vattenflaskorna i sägen.

Rebecca på trappen

Efter att ha sovit tills vi vaknade (jag vaknade), ätit en långsam frukost och haft det bra begav vi oss vid elvatiden på förmiddagen mot Kutjaure. Juste, först var vi tvungna att använda oss av mitt bärbara apotek eftersom Rebecca sågat sig i fingret när hon skulle såga ved. Det var en hel del blod faktiskt, men ingen större skada skedd. Vi åkte längs med sidan av Akka och hade kanske det finaste väder man kan ha. Minus två grader, inte ett moln på himlen och inte ens en antydan till vind. Vi njöt, i fulla drag. När vi åkt över sjön, Kutjaure, viste vi inte riktigt hur vi skulle hitta upp till stugan. Så vi plockade fram kartan och stod stilla ett tag utanför samebyn och funderade. Rätt som det var kommer en äldre man på skoter rakt mot oss. Hon frågar om vi åkt vilse och visar vilken väg som är bäst att ta. Han till och med tala om vart det finns färdiga hål att fiska i och vart Rebecca kan fråga efter maggot. Det är tur att det finns snälla människor i björnskinnsvantar!

Akka

Jättevackert berg som jag inte just nu minns vad det hette.

Den enda blåsiga kvarten vi hade, ute på Kutjaure.

Vi råkar ändå missa STF-stugan och hittar en annan söt liten stuga, men det är en omväg på kanske tio minuter, så vi ansåg det helt klart värt. När man kommer över sista backkrönet mot Kutjaurestugan blir man hel överväldigad av utsikten, den riktigt tar andan ur en. Man ser ganska så långt in över både Sarek och Padjelanta. Stugan ligger på en liten höjd vid en bro på vilkens andra sida gränsen till Padjelanta går. Den stugan, med sina trevliga stugvärdar som redan hade eldat litegrann, men framförallt på grund av det fantastiska läget, blev snabbt vår nya favoritstuga. Dit kommer jag komma tillbaka. Här tar vi det också lugnt och sover länge, säkert elva timmar för min del. Vi hade en riktig semester och vila upp sig-tur. Rebecca råkade dock hitta en spännande bok som hon var tvungen att läsa ut, vilket gjorde att hon somnade ganska sent. Det var också här som vi roade oss så länge i vedboden med att såga och hugga ved att det blev för mörkt för att vi skulle hinna en tur till Padjelanta.

Kutjaurestugen, Rebecca lägger in på GPSen.

Jag och utsikten från Kutjaure.

Det snygga berget en gång till.

Toppbild från Allak.

Det var ett tak av moln över Akka.

Vid tiotiden begav vi oss upp för en lång backe mot Vaisaluokta. Väl uppe för backen ser vi en liten topp som vi går upp på och där hittar vi ett fjäll som heter Allak. Vi bestämmer oss för att en liten topptur nog kommer vara den perfekta guldkanten på den här turen och utsikten där uppe ifrån måste vara fantastisk. Vi hade fått höra om risk för snö av stugvärlden men med vår vanliga tur är det stålande fint fortfarande. Det tog dock lite längre tid än vi trott upp och det mulnar på lite, men inte alls farligt. Vi får en väldigt fin utsikt i alla fall och det är alltid kul med topptur. Vägen ner var också spännande, det gick ganska så snabbt även med stighudar på. Stighudar på väg nerför är också lite oberäkneligt och hugger på olika ställen ibland. Men det var kul och vi såg en lavin som gått för inte så längesedan vid en klippvägg. Vi skråar vidare ner i dalen mot Vaisaluokta och det går jättebra, även om det ibland är lite läskigt eftersom det är sådant där ljus som gör att man inte har någon aning om hur brant det är och man inte kan utskilja några konturer. Vi åker en liten bit nere på botten innan vi kommer till backen ner not sjön och samebyn. Där börjar vi åka i en bäckravin, men kommer snart till ett hål i isen och inser att vi kanske borde ta en annan väg innan vi faller ner i ett nytt sådant hål. Vi är ganska trötta vid det här laget och vara de där paret hundra meter vi måste upp är ganska jobbiga. Men vi hittar den sommarled som finns och försöker följa den, men det är brant och svårt. Tillslut efter många ramlingar (som vanligt mest från min sida) faller Rebecca och strax efter jag ett par meter därifrån. Vi delar på den sista chokladen, som jag är tvungen att kasta till henne, för att vi ska få lite extra energi till den sista biten. Efter några fler strapatser är vi äntligen nere i byn, som är jättefin med massor med mysiga hur och en Kyrkkåta. Det visar sig dock vara två kilometer kvar till STF-stugen och nu är börjar det bli riktigt jobbigt eftersom vi inte heller vet säkert hur vi ska åka. Vi åker dockrakt på ett par gubbar som säger att isen är bäst och att den är jättetjock och inte farlig alls, inte för imorgon heller när vi ska över den igen. Vi blir lyckliga och åker ner på den och fram till stugan kanske en kilometer bort istället för två.

Röse på toppen av Allak.

Skidor utför Allak

Här var det jobbigt för oss!

Vaisaluokta stuga har kanske den mest effektiva kamin jag eldat i, så vi får riktigt varmt och får oss en god middag framför elden. Vi har mysigt och äter chokladpudding till efterrätt en liten längre bit ifrån elden då det börjar bli riktigt varmt. Tillslut är jag tvungen att ta av mig till bara underställ och dra upp ärmarna. De som känner mig vet att då är det riktigt varmt! Lite jobbigt att sova var det i den värmen faktiskt. Det behövdes inte så mycket varmvattenflaska om man säger så. Vi packade ihop det mest och gjorde i ordning för morgondagen då vi var tvungna att åka vid sju på morgonen för att vara säkra på att hinna i tid då Rebecca började jobba vid tre. Vi steg upp halv sex och åkte verkligen tio över sju, bra jobbat. Eftersom byborna sagt att isen var säker åkte vi rakt över istället för tillbaka mot Akka och isleden. Det gick fint i ungefär en och en halv timme, sedan tappade vi spåret vi följt och fick åka en nätt omväg genom ett väldigt fin landskap av is. Akkajaure, som sjön heter, är ganska tömd just nu, så det var mycket stora stenar och åsar som tidigare legat under ytan som nu stack upp och trasig is på. Det kändes lite som att åka över grönland och eftersom det blev lite långt är vi övertygade om att det var eftersom packisen åkte bakåt med oss!

Farligt i Vaisaluokta

Vacker morgon, Akkajaure

Packis på Akkajaure

Allak, sett från Ritsem

Vi kom fram till Ritsem igen vid tiotiden, där gick vi in och bytte om innan vi åkte till Stora Sjöfallet och tankade innan vi åkte hem och tajmade bussen perfekt så vi trodde vi skulle få plats i någon kälke hem från Kebnats. Det var dock alldeles för mycket folk så vi fick snällt vänta tills Magnus kom tillbaka för packningen. Vi drack lite choklad och satt sedan på oss skidorna igen för att åka över, vi hann dock inte så långt innan Magnus kom och vi hoppade på tillbaka till Kebnats för att hjälpa till att lasta all packning.

Det var en fin tur, det var många gånger vi talade om för varandra att bättre än vi har det nu kan man inte ha det. Det är så det ska vara!